Den kanske vanligaste benämningen på Sverige i förbönssammanhang är ”det här landet”. Detta uttryck upplever jag som att stå med en fot innanför landsgränsen och en utanför, pekande på landet och påtala landets behov.
Med profeten Daniel som föredöme vill jag vara mer inkluderande. Han som genom sitt liv illustrerade vad som menas med ordet gudsman, identifierade sig totalt med Israels synd och uppror när han utgöt sig i bön inför Herren.
I Daniels nionde kapitel och fjärde vers läser vi: ”O Herre, du store och fruktade Gud, du som håller fast vid förbundet och nåden mot dem som älskar dig och håller dina bud. Vi har syndat och gjort orätt, vi har varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter. Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss”. (SFB 2015)
Så jag vill i stället be för ”mitt land”, ”vårt land” eller enbart Sverige som är den nation jag är en del av. Delaktig i nationens synd, delaktig i dess beslut.
När jag ber för Israel så vill jag be som en som är inympad i Guds löften till Abraham. Det gör mig delaktig utan att vara medborgare i nationen Israel.
Gud, välsigna vårt land, förlåt oss för vår synd och vårt uppror mot dig, låt den helige Ande beröra våra hjärtan och föra oss närmre dig. För ditt namns skull.
Välsigna även Israel. Jag har svårt att formulera bönen i det inferno som pågår. Jag ber om fred, jag ber om att din vilja ska ske. Amen.