Blogg

Jag ser mig själv som en ekumen, det vill säga en person som tror på ekumenin inom den kristna kyrkan.

Uppväxt inom pingstkarismatisk tradition, sedan lämnat allt vad tro heter för att senare, långt fram i livet, få ett starkt gudsmöte som förändrade allt.

Detta gudsmöte ledde mig till Stanley Sjöbergs kyrka, som inte tillhörde något samfund, men samverkade med många.

Vid ett tillfälle blev jag påtagligt ledd till ett möte med de karismatiska katolikerna, vilket var betydelsefullt för mig. Jag deltog i en kurs de hade. Kontakter uppstod som blev livslånga. Mitt vittnesbörd finns i en bok av den katolska författaren Lillemor Hallin, anonymt. Jag var aktiv som förebedjare tillsammans med katolska förebedjare. I dag upplever jag mig, sedan många år kallad att be för en helige Andes vind genom katolska kyrkan i Spanien, samtidigt som jag är verksam inom en ekumenisk protestantisk turistkyrka.

Som böneledare inom Centrumkyrkan i Sundbyberg kom jag att vara i kontakt med präster inom Svenska kyrkan. En av dessa, Sören Stadell, kom att bli en nära vän och jag minns med glädje våra bönestunder i Össebygarns kyrka. Sören är kanske den kristne som varit mitt största föredöme. Nu är han hemma hos Herren.

Präster från Anglikanska kyrkan har också betytt mycket för mig.

I Spanien blev jag utskälld av en protestantisk missionär för min syn på att det går att vara kristen inom katolska kyrkan, men mötte också sydamerikamissionären som varit hotad till livet av en katolsk präst i sydamerikansk djungel, men som fortsatt trodde på den kristna gemenskapen.

På ålderns höst kom jag att bli pastor inom pingströrelsen, men jag ser mig inte främst att vara pingstvän. Jag är helt enkelt en syndare frälst av nåd genom Kristi försoningsverk. En Jesus-troende människa i en förvirrad värld och splittrad kyrka. Jag längtar efter enheten i Kristus och gläds över varje troende syskon jag möter.

Då borde jag kanske glatt mig över den ekumeniska veckan i Stockholm som nyligen avslutades. Dessvärre inte. Det fanns inslag under denna vecka som gjorde det omöjligt för mig att delta. Så i stället är jag en gråtande ekumen som av hela hjärtat längtar efter att den helige Ande själv ska beröra hela sin brustna kyrka och föra oss samman. Detta är min bön.

På väg till bönesamlingen i Kungsträdgården åkte jag tunnelbana. Det var fullt av människor i vagnen och många var på väg till pridefestivalen. Detta märktes på klädseln som var vald för att framhäva det sexuella i människan. Mitt lilla kors som jag bär runt halsen och som hänger utanför skjortan, visar möjligtvis att jag var på väg till ett annat mål, även om jag vet att det finns kristna som inte anser att det behöver ha den betydelsen.

När jag gick längs Hamngatan och närmade mig Kungsträdgården så märkte jag skiftet i andevärlden. Det var påtagligt och jag kände glädje börja sprudla inom mig. Slutligen svängde jag runt hörnet och mötte kungsträdgårdens grönska och då strömmade lovsången starkt emot mig. Människorna var glada, vissa nästan dansade i glädje. Även jag blev glad.

Det är mäktigt när tiotusen människor tillber Jesus i lovsång. För vissa är denna typ av lovsång inte det naturliga sättet att tillbe. Jag hoppas de ändå såg det stora i denna manifestation. Under de timmar jag var där handlade det om den starka pulserande lovsången, men jag hörde att en mer stilla ödmjuk tillbedjan också fick sin plats senare.

Pridefestivalen handlar om att hylla det mänskliga valet av levnadsform. Ingen ska ifrågasätta våra val. Allt är tillåtet bara det inte skadar andra. Människan i centrum, sin egen gud.

För mig är det viktigaste jag kan göra är att ödmjuka mig inför Herren. Han har faktiskt synpunkter på hur jag hanterar min sexualitet och han hjälper mig att gå den smala vägen, om jag söker hans hjälp. Han hjälper mig även med annat därför att han vill att jag ska gå lydnadens väg, en väg som slutat i det eviga målet, himlen.

Några kristna passade på tillfället att försöka övertyga mig om att just deras speciella frågor var de viktiga. Lite synd tyckte jag. Kunde vi inte denna dag slappna av och bara gå inför Gud och prisa honom. Våra skillnader kan vi ta upp vid ett annat tillfälle.

En glädjerik dag inför Herrens ansikte. Han öppnade upp något i andevärlden. Låt oss be om att det även i fortsättningen kommer att vara Hans dag och att det inte övergår till att bli ett mänskligt projekt.

Nyligen fick jag höra att jag spridit ”lögnaktig information”. Jag blev mycket ledsen av att höra detta och funderade över varför man väljer just det ordet. Är det något jag vill, så är det att vara sann.

Om jag tycker något är felaktigt så kan jag säga att informationen inte är korrekt. Det upplyser min läsare om att enligt min uppfattning så förekommer här felaktig information. Väljer jag i stället ordet lögn så menar jag att den som påstått något gjort det med avsikt att förleda.

Under cirka trettio år avvisade jag kristen tro och därmed Jesus. Anledningen var att jag såg på mig själv och min omgivning och tyckte att vi inte levde upp till Bibelns beskrivning om hur kristna borde vara. Det var en sanningslidelse som drev mig till detta beslut och visst hade jag rätt till en del, men totalt sett var jag dock ”helt ute och cyklade”, missade målet totalt. Jag sa mycket felaktigt under denna tid, men var ingen lögnare. Jag var vilseledd.

När Herren uppenbarade sig för mig vände jag helt om och började vandra hans väg. Jag upplevde då att han kärleksfullt följt mig hela vägen i mitt irrande att söka sanningen. Under en utvecklingskurs myntade jag mitt mål med livet som ”To release love as a power in society”.

När jag fick mitt gudsmöte så förebrådde han mig inte för att jag trodde mig klara detta på egen hand. Han sa bara: Det är jag som är kärleken och alla bitar föll på plats.

Djävulen kallas i Bibeln för lögnens fader och här handlar det tveklöst om avsiktligt lurendrejeri. Han är en mästare på att måla upp vackra bilder som enbart är kulisser, och där bakom finns endast mörkrets värld. Hans favoritlögn finns redan i Första Mosebok, har Gud verkligen sagt så….?

Så låt oss i kärlek omsluta alla vilseledda, vara rädda om våra ord och inse att vi själva är i behov av att omslutas och styrkas av den helige Ande under vår livsvandring. Så Bibelns ord från Johannes evangeliums åttonde kapitel:

Då sade Jesus till dem: ”När ni har upphöjt Människosonen, då ska ni förstå att Jag Är och att jag inte gör något av mig själv utan talar så som Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig är med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.” När han sade detta kom många till tro på honom. Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”  (Joh 8:28-31)

Efter det att Jesus sagt dessa ord fortsatte de som lyssnade att argumentera och invända. Det är inte alltid lätt att ta emot befrielsen.

På Facebook läser jag gärna notiser från en kristen journalist. Hans inlägg är sympatiska. Problemet, som jag ser det, är att han eftersträvar en omprövning av texter i Bibeln för att de blivit inaktuella, men det är skillnad på prövning av text ledd av den helige Ande och omprövning ledd av tidsandan.

När apostlarna i Jerusalem år 49 beslutade att hednakristna inte behövde omskära sig, eller följa Moses lag fullt ut, så var det ett beslut lett av den helige Ande. Vissa grundläggande frågor kvarstod dock, bland annat frågan om sexuell omoral en fråga som är så omdebatterad ända in i vår tid.

Jesus uttalade sig om skriften, han hänvisade till vad skriften skrev om Noa, profeten Jona och andra händelser. Händelser som många i dag anser vara myter. Han uttalade sig även om Guds löften till Israels folk, han såg sig inte ersätta lagen, utan fullkomna den.

1. Om jag erkänner Jesus som Guds son, utvald till att vara vår frälsare, under hela sin tjänst levande i en nära relation med sin far och fylld av den helige Ande, hur kan jag då ompröva hans ord för att vi nu lever i en ny tid?
2. Om jag tror att kristendom är en mänskligt skapad religion grundad på undervisning från en judisk vishetslärare, då är det givetvis helt OK att ändra. Men finns det då frälsning att få för en syndare?

Att det finns förkunnare som säger sig tillhöra grupp ett, men omprövar enligt grupp två är givetvis problematiskt. Jag förstår det inte, eller; eftersom jag själv påverkas av tidsandan så kan jag förstå det, men inte acceptera det.

Även aposteln Paulus var inne på liknande tema:

”Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han uppväckt Kristus, som han ju inte har uppväckt ifall det verkligen är så att döda inte uppstår. För om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder. Och i så fall är de som insomnat i Kristus förlorade.  Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor. Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade. Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus” 1 Kor 15:13-21 SFB

Jag har skrivit texter på ”nätet” sedan början av 2000-talet. Här kommer en repris från 7 Oktober 2013:

Gläd er i Herren, alltid

Den som läst den här bloggen vet att jag uttryckt sorg. Sorg över sakernas tillstånd kan vi kalla det.

Är det meningen att en kristen ska gå  omkring och vara bedrövad hela tiden? Nej inte alls. Vi är kallade att leva i innerlig glädje. Den glädjen som uppstår när gudsrelationen blir klar. Att utrycka denna glädje är viktigare än att uttrycka sorgen. Glädjen är dessutom smittsam.

Både sorg och glädje har sin plats i människors liv. Det vet vi genom vårt förnuft. Då sorgen drabbar en människa så kommer den med stark kraft. I de flesta fall är det inte meningsfullt att möta en sörjande människa med förnuftsargument, nej det är uttryck av kärlek som betyder något.

En människa som bryr sig, kan inte låsa in sig i sitt hus och hålla party när människorna runt omkring lider nöd. Detta gäller fysisk nöd som hunger, törst, sjukdom, förgiftning av miljön och annat som har att göra med vårt liv på jorden. På samma vis är det med den andliga nöden. Även här handlar det om hunger, törst, sjukdom och miljöförstöring.

När vi är i bön så är vi i relation med Gud. I detta möte möter vi guds kärlek, men vi kan också bli delaktiga i hans sorg. Jag minns så väl en bönesamling i London där en ung kvinna starkt uttryckte denna sorg. Det var så starkt och äkta att jag fortfarande bär det i mig.

Sorg över en förlorad anhörig kan förlama en människas liv. Sorgprocessen har sin tid. Enstaka människor fastnar i sorgen. De behöver befrielse.

Sorgen över den andliga misären ska inte förlama oss. Vi har en mäktig Gud som både vill och kan förändra situationer. Kyrkan, församlingen, har fått uppdraget att förkunna evangeliet.

När några fariséer tyckte lärjungarna blev för störande så sa Jesus: ”Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.” (Luk 19:40)

Låt oss inte vara likgiltiga och låt oss inte förlamas. Vi bryr oss och gör det vi kan, vi följer den kallelse Herren ger oss. Vi gläder oss i Honom. Hos Gud är segern.

Den  kanske vanligaste benämningen på Sverige i förbönssammanhang är ”det här landet”. Detta uttryck upplever jag som att stå med en fot innanför landsgränsen och en utanför, pekande på landet och påtala landets behov.

Med profeten Daniel som föredöme vill jag vara mer inkluderande. Han som genom sitt liv illustrerade vad som menas med ordet gudsman, identifierade sig totalt med Israels synd och uppror när han utgöt sig i bön inför Herren.

I Daniels nionde kapitel och fjärde vers läser vi:  ”O Herre, du store och fruktade Gud, du som håller fast vid förbundet och nåden mot dem som älskar dig och håller dina bud.  Vi har syndat och gjort orätt, vi har varit ogudaktiga och upproriska. Vi har vänt oss bort från dina bud och föreskrifter.  Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, furstar och fäder och till allt folket i landet.  Du, Herre, är rättfärdig, men vi har dragit skam över oss”. _{(SFB 2015)}

Så jag vill i stället be för ”mitt land”, ”vårt land” eller enbart Sverige som är den nation jag är en del av. Delaktig i nationens synd, delaktig i dess beslut.

När jag ber för Israel så vill jag be som en som är inympad i Guds löften till Abraham. Det gör mig delaktig utan att vara medborgare i nationen Israel.

Gud, välsigna vårt land, förlåt oss för vår synd och vårt uppror mot dig, låt den helige Ande beröra våra hjärtan och föra oss närmre dig. För ditt namns skull.

Välsigna även Israel. Jag har svårt att formulera bönen i det inferno som pågår. Jag ber om fred, jag ber om att din vilja ska ske. Amen.

Min trygga hamn när det blåser är den tidiga bönestunden innan dagen kommit igång. Vid denna stund sänker jag alla väggar runt mig själv och försöker lyssna in vad Herren vill säga.

Väggarna består av egots alla trix i form av synpunkter på allt som sker och värderingar av vad andra gör. Dessa synpunkter kan vara hur ”riktiga” som helst men de utgör ett hinder när jag söker närheten till Herren.

Avskalad till att vara en syndare frälst av nåd, som är upprättad genom Jesus frälsargärning, så är jag redo att möta min mästare.

Där minns jag hans ord till Petrus vid stranden av Genesarets sjö; ”Var rör det dig, följ du mig”.

Visst rör det mig djupt när kyrkan väljer att tämja Guds ord för att anpassa sig till tidens värderingar. Gud står utanför tiden och hans ord skär rakt igenom alla våra tankekonstruktioner.

Där i den stilla morgonstunden säger Han; mitt barn, jag har kallat dig till att vara förebedjare, att i dina böner omsluta hela min kropp oavsett om den är frisk eller sjuk. ”Om en del av kroppen lider så lider hela kroppen”. Låt mig beröra ditt inre så att du får kraft att stå rak och i kärlek kan möta förvirringen runt omkring dig. Genom att stå rak blir du en del av min väg för att hela min jordiska kropp. Läkedom från mig strömmar fram genom Andens kraft i varje människa som väljer att komma nära mig.

Anfall eller försvar?

I ett fotbollslag behövs både anfall och försvar för att laget ska bli framgångsrikt. Det är roligare att se ett offensivt spel och anfallsspelarna tar ofta de stora rubrikerna. Men i alla lag är det helheten som avgör om det blir framgång.

Kan bilden lyftas över till en kristen församling? Vissa likheter finns. Det utåtriktade är mer hyllat än det ”tråkiga” grundläggande bönearbetet. Men det finns en helhet, i Bibeln liknad vid en kropp, där alla delarna i kroppen är lika viktiga och Andens gåvor är till för att hela kroppen ska må väl och som kropp ska vi sedan gå ut för att göra alla människor till lärjungar.

”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.” [1 Kor 12:26]

Kroppens lidande kan bestå i angrepp utifrån från en omvärld som inte förstår vad kristen tro är, men kroppen kan också lida av inre sjukdomar och näringsbrist, vilket i sin tur kan leda till håglöshet, ja rent av apati. Apati är väl rätt översättning av David Wilkerson profetiska hälsning till de evangeliskt kristna i Sverige för tjugo år sedan.

Wilkersons hälsning får mig att tänka på hälsningarna i Uppenbarelseboken till de sju församlingar. Kan hans hälsning skrivas som ”detta har jag mot dig att du glömt varifrån du kom och låtit dig bedras av att tro att allt är väl, tappat orken och blivit apatisk”?

I så fall hjälper det inte att bygga större scener, rigga häftigare ljus- och ljudanläggningar. Dessa kan vi visserligen använda oss av om vi gör det grundläggande arbetet att i renhet och helighet söka hans ansikte i bön. Den levande kroppen kan använda sig av vilka hjälpmedel som helst men sker det i egen kraft är det endast ett tillfälligt irrande bloss mot en mörk himmel.

Jag satte citat kring ”tråkigt” om bönearbetet, för om du kommer in i ett flöde med Gud så finns det inget mer inspirerande än att vara i bönetjänst. Du längtar dit. Sitter du och tänker på att du måste be fina böner inför andra så förstör detta kärnan i bönen. Bön handlar inte om prestation, den handlar om att bli mottagare av Gud gåvor. Ibland är bön kampfyllt, då får du i nåd dela Guds egen sorg, men vila i hans seger. Låter detta komplicerat, glöm det i så fall genast och var dig själv inför Gud. Det är det enda som fungerar, men det fungerar bra.

Ordet och bönen var grundläggande för de första kristna för att finna Guds väg. Apostlarna prioriterade detta. Då kom under och tecken som ett resultat genom den helige Andes gåvor.

Musik och sång möter människors hjärtan och är ett viktigt verktyg när helheten fungerar i kroppen. Som en del av helheten. Då en jublande manifestation, annars bara mänsklig prestation.

På bilden ser du mig, en åldrad man, som delar ordet i min hemförsamling i Simrishamn.