Ordet och oljeflaskan,
tillsammans i lydnad.
Den dagen gjorde jag tre snabba strandhugg på olika kristna konferenser. Det är lätt att förflytta sig i den digitala världen.
I den första konferensen tyckte jag mig möta en scoutledare, som med händerna i byxfickorna, på ett avslappnat sätt ville få mig att trivas. I den andra var det som om jag mötte en mycket sympatisk företagsledare som, även han på ett avslappnat vis, ville måla upp visioner om hur framgången skulle uppnås. Det gamla skulle vi glömma, nu gällde det att finna nya vägar, och gjorde vi detta skulle världen vinnas för Jesus.
Talaren i den tredje konferens hade även han den ena handen i byxfickan och talade ledigt och avslappnat. Men det han sa mötte något i mitt inre. Djup mötte djup. Tårarna börja rinna nedför mina kinder, ja mer än så, jag grät hejdlöst.
Han talade om att gräva upp de gamla brunnarna, speciellt helandets brunnar.
För många år sedan fick jag av Herren ett tilltal, en slags bild över en tid i Sverige då helandets gåva starkt förlöstes. Inte så att vi prövade om det möjligtvis inträffat ett helande, nej det var starka helandeunder som gav upphov till kraftiga reaktioner i vår omvärld. Positiva reaktioner, men kanske än mer våldsamma angrepp på de som var Herrens redskap i denna helandetjänst.
Ett tag var jag övertygad om att jag själv, efter en personlig förändring, skulle in i en sådan tjänst.
Bilden jag fick var ett barn som valt att åka i en lagom stor rutschbana och som plötsligt upptäcker att den inte är lagom stor, den är hissnande stor och snabb och slutet på den går inte att upptäcka.
Hur det blir med detta för egen del återstår att se. Dock tror jag att en mäktig besökelsetid står framför oss och då handlar det inte om vilken kyrka som har de smartaste visionerna, utan om enskilda människor som helt beroende av Herren, ställer sig till hans förfogande. Den bild jag såg kanske inte handlade om mig utan om den kristna kroppen som helhet. Vi behöver då inte utlysa helandemöten, nej helandet blir en naturlig del av vårt liv som kristna.
Jag efterlyser en ton av ödmjukhet, där vi med en insikt om vår egen svaghet, tränger oss nära den starke och så blir fyllda av kraft.
På bilden ser du min egen Bibel och min egen oljeflaska som alltid ska vara med, men inte lika ofta används.